Norrländska Korrespondenten – 27 december 1856, sida 3

Derpå tog han utan widare krus skovon ur gubdens hand och öste ökan har stigt läns. Just fom gubben war färdig att skjuta ut, äterkom den försle resanden. — Jass, fade gubben, jag trodde att berrn sprang omkring sjön. De båda ynglingarne betroftade hwarandra och den fryntlige utbrast, i det han räckte ut banden: Bod dag, fame rat, känner du ide igen mig, Pettersson, sedan Upsalatiden, då wi gingo i lära att bli frollårare? Pettersson ljusnade nägot, men fmas rade likgiltigt: Jo, jag tror wäl, du hette ju Berg? — Jag heter få ån, swarade denne, oc är bergfast. Pettersson satte fig beqwämt på då sta sätet midt i öfan; Berg fade år gube ben: jag vor jag, far; jag har yngre ar. mar. — Nej, tad, jag år få gammal och wan. — Som ni will, far, voi funna dock byta om på sjön. Det är nog en fjers dedels mil twertöfwer. — Så är det.