Norrländska Korrespondenten – 29 november 1856, sida 3

och qwinligv rösterna äro hesa oc spruck na, men en ung, wacker tyrolska bar en stämma så kristallklar och frisk fom fållwattnet i dess hembygds berg. Det är en frisk flägt, en blomma från Alperna i det glada Köpenhamn. Af det ofwanfående har läsaren funnat inhemta: att något egentligt natios nelt egendomligt ide ingär fom ingredie enser i detta folf-lif. Men det är gladt utan pretention, brofigt och sorglöst. Det förnöjer ögat en siund när man utirädt ur bokskogarnes mörka skuggor, hwilka liksom stå på wakt rundtomkring. Det låter ett lcende ännu qwardröja på lip. parne då man återwänder till kogshwals. wens dystra melankolli igen. Sedan man besett Dyrhaven en mac: fer sommareftermiddag, bör man ännu en gång genomresa den wid teånsken, och då beskada sundets glittrande böljor perspektwt iafattade i bokarnes möria fkuggor, bland ywilka hela hjordar af rädjur och hjortar framskymta, betrakta ben resande nyfifet ett ögonblic, sam: derefter glida hän och förswinna mellan stammarne öfwer det prasstande gräset.