Norrländska Korrespondenten – 22 november 1856, sida 3

Under det den unge mannen yttrrde detta medieu röst fom darrade af sinnesrörelse, närmade han sig fusinen och tog en af hennes små mjuta händer mellan sina. Susanna lät den wara, bennes hjer. ta flippade af glädje, men ögonen woro fästade på golfwet under enwis tpystnad. Den gamle soldaten hetraktade bem begge med ett leende, till allwarliat, till hälften skälmaktigt. Slutligen utropade ban munt:ett: JL få fåg ifrän då, din lilla tofa. eu Sufanna, återtog Carl ömt, jwara mig, sag will du förena ditt öde med mit? Mes ett fnapvast hörbart jar göm: be ben unga släckan fir ansigte wid den bön mannens bröst. ed så ändtliger! rorade Vincent, det ber fatt längt inne. Hit mer ed edra bänder, barn od omfamna mig. 3 qwäll ped nro öta eder sjelfwa, i morgon skola wi tala om affarerna.