Norrländska Korrespondenten – 15 november 1856, sida 2

fade han slutligen; når han kommer bit bem är ban twär och trumpen, han mårds slösar sitt arbete för att springa efter förströelser och dåliga sällskaper; det der kommer att sluta illa både för honom omM 0f. Sig intet det, onfel, swarade den unga flickan lifligt, det är bara en öfwergärnde ledsamhet, ban har fätt få besynnerliga tdfsr på en tid, ingen luft för arbete. Då hwarför få ? Emedan han hwarken eger eller har något att wänta, han tror alla bemödonden fruftsösa för framtiden, den fom mer åndå aldrig med några skatter — derjöre är det bättre, säger han, attlefwa för dagen utan befymmer och utan hopp. Fafå, det år bons äsigt det der? swarade den gamle rynkande ögonbrys nen. Nå wäl! det har ingen ära af. Wi hade också pratmafare i wårt regemente, hwilia undaudrogo sig ätt bege sig ästad, oh tyckte bättre om att ligga och moja sig i devoterna, än att med oss andra tåga in i Madrid, Derlin och Wien. Wet inte din kusin, att barg