Norrländska Korrespondenten – 15 november 1856, sida 2

wattnets genomskinligbet löter äskädaren blicka ned i botten as densamma. Hon höll en tidning i handen ur hwilfen hon läste högt för den gamle invaliden: hon afbröt fig plörsligt och tydtes lyssna. Symad flår På? frågade gubben. Yngenting, swarade flickan, bwars ansigte det oaktadt uttryckte felslagen wäntan. Du trodde dig höra Carl fomma? återtog den gamle. Ya, swarade bon lärt rodnande, das gen år slut oc tiden år nu inne då han kommer bem. Xa när ban gör det, afbröt Bin: cent med sorgsen ton. Susanna öppnade läpparne ofriwilligt, lifsom för att ursäkta kusinen, men hennes samwete höjde sig sannolift mot ett förswar ty hon hejdade sig brydd och föll derefter i tankar. Jnvaliden wred om mustaschen med den enda handen han egde qwar, och bet i dem derefter med otålighet; det war hans wanliga sätt att uttrycka mipnöje. YWår rekryt går på dåliga mågar,