Norrländska Korrespondenten – 1 november 1856, sida 3

Hör nu min bön! I denna woskovitiffa soctetet, fom man behagar kala werld, har ni träffat grefwe KFF löjtnant wid Adels gardet. Han tillhör antalet af de unga män, fom i den så kallade Engelsta Kluben igenom lyx, djerie bet och sjelfwiskhet förwåna de förmågs naste spelare och wadhällare. Jag känner honom, swarad-iag; wår befantffap har nestan öfwergätt till förtrolig wänskap. Sala ide en sädan bekantskap vväne skap; ty den grundar fig ide på aktning. Ni, fir, fan omojigt wärdera grefwen; i detta afseende följer ni hwad honom angår blott den antagna opinionen. Öfwermod kallar han stolthet, oforskämhet, förnäm hällning, ordswall, dildning, och hwad fom är sämst af allt, han är en menniska utan hjerta och samwete. Sädana naturer kan en ädel man, som ni, aldrig wårdera, aldrig för dem fanta uppe riftigt tilgifwenher. Ri målar utan att smickra, med nog mörka färger. Men widare min herre: Nå wål! Med blygsel på pannan och med en afgrund i hjertat, säger jag: jag år den menniskans slaf.