Norrländska Korrespondenten – 1 november 1856, sida 3

heten!, Wid detta sista ord, som han med obeskrijlig rörelse uttalade, fästade jag förwånad min blid på den unge mans nen, troende att allt hwad han bittills yttrat blott warit skämt. — Nysfen följs de förmodligen min tanfegång, ty han ffyndade att tillagga: sIrdet frivet synes er sällsamt i min mun, men år ide friheten, näst lifwer Guds högsta gäfwa och grunden til alt stort och adelt? Räwal, sir! Denna fris bet är jag för alltid beröfwad. Jag tar lar derom, fom ren blinde om ljuset. — Jag år lifegen. år slaf, och er, ådle lir, år det fanhända förbehället att ifrån min panna aftwä denna flaäck, detta teden af förnedring, fom lagen twingar op utt skrifwa på wära husdörrar?), detta wanärans wapen, hwilket wi ge neranon ester generanoner ärft fom ett urn smärfe. aken hwad förmår jag i detta af secn de? Förkiara er, min herrel ) J Ryssland foreskrifwer lagen, att en lifegen, eyuru rit ban an må wara, stall på fin husport skrifwa, t. ex. Jvan Jwanowitsch, fursen N. M:s Jul.