Norrländska Korrespondenten – 1 november 1856, sida 3

Di han utsade detta ord, syntes hans ögon, förut skjurande flummande blixtar, omtöcknas af en fuktig sloja. Jag fände mig genomträngd af Ddjus paste me idande, 1:) jag fattade allt för. wäl, huru förkrossande ett fådant öde mäste wara för en sädan man. vHamta er oh forrfurs, fade jag, bjertligt tvydande den olyckliges hand. Jag fan nu blott bellaga er, men wisa mig, jag ller, något medel att tjena er —. Den unge mannen förfiod detta hjertats spräk Hans rörelse lade fig, hans tärade ögon uppblickade och ban förtfer: (Grefwens far bebodde en af fina egendomar i närheten af Orel. Miin far, hwilfen redan som barn blifwir hans lifegne, wann hans förtroende, tjenade honom redligt oc föranledde 1: genom fin tillgifwenhet, att den gamle grefwen, då han dog, testamenterade honom, en ganska betydliz summa, utan att doc tänfa på hans frigifning ifrån lifegenskapen. Min far anwånde de ers bällne penningarne i handel med pelss werk i södra Ryssland. (Forts.