hvarefter ban och hans motpart bugade fig för domstolen och gingo fin wäg. Det war nu BouAas och frymplingens tur. Jag fom hit, fade den förre, från ett aflägset land för att föpa waror. Wid stadsvorten möter jag den bär frymys lingen, som först begärde en almosa loch sedermera bad mig att få sätta ft uvp batom mig på min häst för att ej bli nedtrampad i folkträngseln på gatorna, Jag samtockte men när wi fommo fram till torget, wägrade han att stiga ar, pår stående att min häst tillhörde honom och att ers höghet säfert skulle tilldoma hos nom åt den fom bäst behöfde honom. Detta är safens werkliga förbällande, jag swär det wid Mahomer Kromplingen å fin sida förklorade att hästen wore band. Då jag fom inric dande till fladen, fan jag den hår fars len, sittunde wid stadsporten, halfdöd af trörthet. Jag erbjöd honon godbjertadt att få sitta upp bafom mig, och han war mocket tadfam derför. Men hwilken war ej min förwäning, då han wid anfoms. sten til marfnadeplatsen, wägrade att Higa af, sägande att hästens wore hans. Sedan ban låtit begge ennu en gång