Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1856, sida 2

Yan wid fig sielf, hos hwårje menniska, wore hon än i bwardagslifwet, mid dir sken eller pulpeten, hoptorkad tid munie eller bärdnad till sten, ännu alltid en audomlia gnista, fom ide helt och hållet slocknar ut. Det kommer blott an på flägten, som wäcker och lifwar den. Det rent menskliga reser sig alltid äter med segrande storhet, lige det än djupt nedtryckt under föpmangsegennyttan, eller besudladt af hondt werfsdammet, eller forwirradt af tcologiska eller andra lärs da synemer, eller förqwäfot af stats-wetenskap och krigskonst. Och det urforunge ligt menskliga är det gudomliga. Det är skönt, att wara menniska — Konrad glömde nu Ör Somidts förståndiga bref, glömde hans förständiga råd, förlät hos nom all denna falla od beräfnande flofbet, fom är ett fint högföräderi emot menniskans wärde, ehuru den allmänt gär och gäller i wårt hvardagslif ... och omfamnade honom derföre att hos honom waknat den ädelyet, som wi i allmänna lifwet anse säsom endast ros manens od) sagans tillhörighet alldene stund al den själs storhet, fom wi beuns dra hos forntidens menaiskor, merändels