Norrländska Korrespondenten – 27 september 1856, sida 3

DDoD ujm AS5DDmm wärpralt. Allt lig själlöst, betydnings löst framför honom. Trädet war endaf ett grönskande stycke timmer; näktergaler war en pipande fogel; den lund omkran fade insjön wid kullene aftonsols-sida war en stor grop full af watten. Werlden war utan glans, utan fägring, liksom en gammal försliten klädnad. Til och med hans älsklings-stalder woro ide mer i ständ att bewinga hang inbillningskraft, få mycket han än ofta önslade det; han fann naturens sängare träkiga, kärlekens sängare narraktigt tillgjorda. — — Ac, stulden ligger wäl slutliger Hog dig fielf! suckade han stundom. SKPoncad, du Har sielf ett fort, stort Hål på armbågen ! — Han förftod fig sjelf. — — Fyra weckor förgingo liffom fyra år. Josefa och hennes mor kommo rillbafa. Han hade föresatt sig att emottaga henne med fulltomligaste likgiltighet, och et slags lugn hade också werlligen äterwändt i hans hjerta. Men den farliga, olycksdringande flickan! Hon war, liksom honom till trots, mer blomstrande An någonsin. (Forts.)