Norrländska Korrespondenten – 17 september 1856, sida 3

En afton bade Hr Marbel äterwänd från fin wanliga fvarfersgång, och läg t det öppna fönfirer, rökande fin piva. Då fom en främmande bandnverfö-ge: säll, med ränselu på ryg jen, siannade utför fönstret, yelsade, blef tående med batten i band; men sade intet ord. Hr Marbel kastade nägra silfwermynt i hat. ten åt honom. Gesällen tackade, stoppade penningarna hos sig, och bad att få tala med Or Marbel i enrum. Han fit fomma in — — Gi ällen framförde wänliga helsningar från Konrad. Hr Marbel gladde sig som ett barn. Ses dan trefjerdedels är bade ban ingenting hort från sin fosterson, fom war honom dyrbarare, än han sjelf trodde. Men i det ban glätigt säg burbäraren i anfige tet, tog ban, förundrad, ett steg tillbaka. — Hwud, är det ide du sjelf, Konrad? Spelar du komedie mid mig? ii. detta ett upptig fom passar en Juris Doctor 2 — — Konrad skratiade oc fade: Dociorn ligger hår i räånseln; der ir neckar-gesallen fom år ute och wandrar. En sädan får med sitt handtwert ofwerallt sitt bröd, och fan lefwa ör godt pris. (Forts.)