Norrländska Korrespondenten – 17 september 1856, sida 2

tiggare. Skullen J wäl eljest tåla dessa bål på edra armbägar? Derwid fattade ban oss wid armbägarna, och borrade in fingrarna i de derstådes sönderslitna rod ärmarna. Wi skämdes båda. — Om inger derhemma, fortfor den gamle berrn, iyr till det för Eder, hwarföre låren I Er ide att göra det sjelfwe? J början haden J kunnat laga skadan med twå nåälstygn; nu är det försent, och J fen ut fom tiggarvojkar. Will du bli General och du Biskop, få börien med det lilla. Först mäste hälat rå armbågen lagas; tänfen sedan, J tiggare-ämnen! på något annar. — — Wi blyg des båda af bjertans grund, aingo tigan de derifrän, och hade ej bjerta att säga något bittert om den bittra gubben. Men jag jemkade och wred min rock-ärm, få att bålet fom in åt sidan, på det attine gen skulle fe det. Jag bad min mor att lära mig fo, och jag giorde det liksom på lef, ty jag fade ide, hwarföre jag wille lära det. Och atlijen, når en söm öppnade fig på mina fläder, blef den genast lagad. Det gjorde mig uppmårfs fam: jag kunde ej numera tåla hwarken söndriga eller smutsiga kläder. Jag blef