versta familjer, hofwets förnämsle mån skola bl dina gäster. Öaskar du en titel? Önskar du ett adligt nama? Öwarföre är du wäl rik? Det är wäl ide för det lumpna padcts skuld, med hwilket du få gerna plägar umgäs!? — Vvåt få war ra ! (swarade då Hr Mardel); jag är fattigare ån J tron. Jag fär icke dortslösa en stilling, jag nödgas tar wara vå hwad jag bar. — Det äride möjligt, du mäse minst ba 30,006 Ror arligen t räntor? — Ganska troligi (swarade Or Marbel); men deraf be böfwer jag minsi 2000 Mor tb mitt busbill, och det öfriga tilbör dem, fom vå fin latt hafwa fätt för litet. Gud bar gjort mig titt förmyndare för många goda menmffor. På ett oh samma år et i samma fjufdom förlorade Hr Marbel fin ädla buru och twenne älskwärda barn. Han war åter ensam. Man wille förströ och muntra honom: — Vit mwara ll (ytirade han); vjag är ingenting mindre ån sorgsen; twertom mer innerligt salig än nägonsin förut. Jag lefwer nu i twenne werldar. Man buftru, mina barn tills höra mig, ehwar jag är, och jag tillhör