om att oll en god sjoman. — Med anledning af vicekonungens återkomst till Kristiania från fin rda till de nortligare delarne af Norge. yttrar Shrifianiapoften bland annat följande: H. K. H. återwänder till hufwudstaden efter omkring halfannan månads frånwaro. Under denna tid har han besökt en stor del af landets städer och fett måns ga af dess mest elila trafter. Han har sett den norska naturen i all sin wildaste nakenhet; han har sett de sträfwa och Targa frhållanden, hwarunder en härdig och fattig befolkning uppfostras. Han har wid fin resas änppunkt, i der gamla Norges kärnbygder, i den berömda Trondelagen sett irafter, hwilkas tike i bördighet och tächheet ej sinnes annorstädes på jordtlotet så högt upp mor norden. Han har beföft wåra bliva fjordnejder med de ras stolta omgifningar, och på återresan genom Osterdalens djupa furuskogar sett wår natur i en helt annan skepnad. Och Han har lärt fig känna det norska folket. Han har wunnit dess hängifwenhet icke allenast på lägerplatsen, der han delat soldatens mödor och strapatser, Utan öfwerallt der han under sin resa kommit i mårmare beröring med folket. Hand ippe na manliga wäsen har banat honom wäg till allas hjertan, högas som lågas Här-. om wittna alia de beräitelser, fom wi fett offentliggjorda från de mest olika ställen. Och dessssa tillgifwenhetsyttringar hafwa warit oförstälda och allvarligt menade. — Med anledning af den nyligen Mede Da utnämningen till postmästare i Strengnås vitrar Fahlu tidning: Det år en tusen gånger upprepad flac gan, att wid befordringar inom poftverFet def egna tjenftemån ofta fe fig förbigångna af uttjenta militärer. Hwad de större och mera inbring nde postfontoren beträffar, har denna oformlighet öjwergätt snart sagt till en gällande regel, till följd hwaraf de civila ocksä numera sällan bry sig om att söfa dessa platser, hwilka de weta knapt wara till för deras räkning; in, af allmänt kända och ömmande ffål ikulle de till och med, om prejudicen ins ffrånite sig hättill, gerna unna gavila