Norrländska Korrespondenten – 10 september 1856, sida 2

——4— (jwarade Hr Marbdel); jag will nu äta mitt förwärfwade bröd, medan jag ännu har tänder att bita med. Han war, fåfom nyss nämndes, mycket rif, och dock bebodde ban ett litet, bor gerligt bug; fördlef enkel i busgeräd och kläder, höll inga kuskar och bästar, gaf inga middagar ... bwarje bandtwerfare i residensstaden lefde fonbarare, än ban. Deremot när lonnet fom vå bor nom, och han hade temligen ofta det lynnet, gof han flora skänker åt beböfs wande familjer; utstyrde med hemyift och bröllop fariga, men bederliga slickor; uppsatte för flitiga ardetare do och mere stad, och försäg dem med förlager; och betalte advofater för att förswara nåde ställde, oftast för honom obckante, Pere soners rättigpeter. På sådant wis war van med nåstan öfwerallt, och gaf ut mydet penningar. Deremot, när verjos ner af hög rang fommo till bonom för att få penning lån, ryckte han på arlare na, och hade intet. — Du är en narr! (sade bang mwänner); du forstär cj utt anwända din rifedom. Lef efter ditt sland, bäll ett ganfriit dust Du behöfe wer blott yttra ett ord, och stadens Pe