Norrländska Korrespondenten – 3 september 1856, sida 2

några wänner, b vilka i för vig umgäs med föresatsen att, när ban såsom theaterförfattare gör ett oundwikligt fiasco, trösta bonom och byja medömkan; af fiender, fom komma på spektaklet med dåliga afsigter; af recensenter, fom ide sielfwa funna författa en theaterpjes, oc derföre finna det belt naturligt att den bärjande författaren skall qwäfwas, så att ban ej änjo wågar sig fram; af skäde. svelare, som fätt obetydliga roller och alltsä finna pjesen dödande träkig och slutligen af publiken, som omöiligt fan inse art någon förmår wara vrofet i sitt eget land. Och ehuru författaren känner denna fin werld, frågar han likwäl belt oroligt; Mymwad säger werden derom? Den korta phrasen: broad såger were den derom? skavar feghet och hindrar hwarje sjelfständigbet. De mäg igaste stater rustade fig för ett par år sedan till frig; bafwet betäcktes med krigsskepp, och landet med fkrijstrupper; men resultatet swarade icke i nägon ringaste män mot de storartade ansträngningarna. Hwem bär skulden dertill art eu daglig fred kom till ständ?