Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1856, sida 2

klagliga förjummelse af bönen år att man icke bestämmer en wiss tid dertill, en tid, fri frän alla werldsliga omsorger eller embeisbestyr och särstilt inwigd Ät Ume gänget med Gud. Den famt rraktiska lefnadsregeln i detta hänseende är att wi på förhand afsätta en fådan tid och icke läta några binder af ökade göromäl ej beller mera alldagliga lidanden rubba of i den inför Gud fattade föresatisen att då företrädeswis stä upp och gå til wår Fader, då företrädegwis söfa Here ren, lyssna till hans röst -i ordet, läta detta få werka hwad wi efter wårt fjå: latillsiänd mest behöfwa, samt anropa Honom om hans frälsande bjesp och led: ning. Alla tiders erfarenbet witsordar morgonens synnerliga tjenlighet för detta wigtiga förehafwande. Dä är man mesi fredad för tillfälliga afbrott. Då äro själsförmögenbeterna klarast och fpåne sligast. Då är både den redan omwän des och den sökande menniskans hjerta med en nästan gifwen tragning wåndt till det som ofwantill är. Då är rätta tiden att gifwa åt tanfarne för hela das gen en ren och upphöjd stämning. Den titige bedjaren förefommer de fresiande