Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1856, sida 2

wagnen i små bitar, rägen utrunnen och den ena ar bans stärlija furar lä3 med afbrutna ben, få att ban måne ffjutag; den andra war äfwen illa tilltygad. Wid hemkomiten fick ban förebräelser af hustrun; forporalen skrattade. Detta före argude honom til den grad, art han beflöt att genast skaffa fig en annan basi. En of bars grannar egde en fur, som war få lit hans egen, fom twenne twillingbar. Denne beslöt ban att föpa till hwad pris fom belst. J toftbet smög ban vlånboken till sitt stenhärda hierta och degaf fig ut. Knappt hade han hunnit några steg vå gården, då en piga fom skrifande, att en oxe warit i potatisstacken och fått om rariofla i balsen. — Ola skyndade till stållet och faun free aturet utsträck på marfen. J blinken kastade ban rocken af sig och rände armen i balsen, ett wanligt medel wid dylika tillfällen. Men pantoftan fatt fast. Här fanns cf annat råd än flå oren på pannan, för art få nytta af köttet, på det förluften måtte bli dräglig. Länge war han speselsatt med slagten, och glömde uncer tiden bort rocken med plänboken. Når han nu fom, och ffulle taga denna,