Norrländska Korrespondenten – 23 augusti 1856, sida 2

Då jag säg slättan klar, ropade jag ät rottaren, som tjenade som ätel, att gifwa akt, och gaf tecken ät wännen i träden, att skjuta. Wid skotten röt lejoninnan af wrede. och wid det första hurra som araberne upphäfde, syntes hon wid skogsbrynet, och jagade, utan att dröja ett ögonblick, ryttaren, fom gifwit begge sporrarne wid hennes åsyn. Oaktadt hon kunde nyttja blott trenne ben, förfärade mig hennes första skutt, så nära kom bon araben, som likwäl packade sig hasligt undan. Min kula, fom träffade henne i buf wudet på fyratio steg, hejdade och kom henne att wackla, utan att hon föll. Ryttaren fortfor att fly, och hade hunnit till slättans gräns, då lejoninnan åter började att löpa, denna gång rakt på mig. Jag hade fått tid att taga min andra bössa, och gaf henne på tjugu steg twå kulor midt i bröstet. Hon föll, fom träffad af blirten, och jag trodde henne död, då hon refte fig, och wisade mig alla fina tänder och före sotte släpa fig till mig, men det svar