Sen kommer fömnens engel, oh j16 galömmer Utt jag är sorgsen, att jag ensam är. Om mina älskade få ljuft jag drömmer, Om fridfullt hem, oh tror mig wara der, dills morgonen ur drömmarne mig wåder, Oh werkligheten iskall hand mig råder. (W. IL.) En Lutfff-Fru i Stockholm, fom tillika är Läserska. Se denna wördiga awinna, med ett anfigte skinande, fom fullmånams, med ylliga finder, swällande nåsa, hårda fåps var och små gnistrande ögon! En brun domullshatt omgifwer detta numera mans iga ansigte, en röde och swartrutig schal med stora franfar omhöljer hennes öfre nenniska, en mörk, widlyftig kjortel den nedra; hon sitter i, eller står framför sin tol, stolt fom en drottning, inom en för: kansning af far, fulla med lutfisk. Hon har fordom warit smårt och luftig, hon har warit en skönhet i sina unga dagar; då flög hon med ljusblå wingar baf i naden, fom en elfda mellan bygnaderna på Biå Porten, omfladdrad af fjärilar och slängkyssar; beundrad vå eftersökt af unga mån, samt öfwerhopad af drickspenningar. Men hon war en förståndig flicfa, bon låt aldrig dåra fig af sudar, blics tur eller löften, hon ffötte sin tjenst och samlade kontanter, genom de rikliga drickspenningarna. Med kontanterne mwånte hennes luft till oberoende; hellre wille hon, fom GCefar, wara den förste. vå ett litet ställe, än den andra i Rom, hellre wår dinna på en restauration på en bakgata, ån tjenarinna på Blå Porten. Hon gar fin hand år en lång korpral, hwilken fluts le blifva hennes biträde i yrket, men blef i stället hennes bästa fund i afjcende på förtäringen, men sämsta i afseende på Des talningen. Han satte fig dessutom i skul. der, gjorde henne många bekymmer, ins wecklade henne i fula polismäl, men dog åndtligen; hon betalde hans skulder, tv hon war samwetsgrann i affärer, oc fortsatte fin rörelse. Plötsligen blef hon, fom af en händelse fom att besöka en hems lig fonventifel, wäckt, oc fick en stor afsky för fin fyndiga rörelse. Hon sålde då, doc för högt pris fina rättigheter åt en annan, och började en hederlig och ris ftelig handel, såsom Mångelska på hör torget. Hon sitter hela förmiddagen, i hwad wåder fom helst, på torget med fina was ror, men hwarje Söndag bewistar hon alla Gudstjensterna, oh på eftermidda: gen någon konventikel. Men så snart det är någon stor begrafning, i hwad fyr la fom helst i Stockholm, år hon alltid åskåderska; detta är hennes högsta nöje. Ofta räckar hon en slant åt tiggare, som nalkas hennes far. Men olydtig år den, fom wågar på något fått förolämpa hens nes wärdighet, der hon sitter eller stär, den fom driftar att göra någon anmärks ning mot henne eller hennes lutfisk. En piga, icke af det wanliga låttfinnis ga slaget, utan troligtwis någon nyligen från landet inkommen allwarsam och nogs rann menniska, fast icke läserska, kom Päromdagen till heune för att föpa lutfisk. Frun tog upp det ena stycket efter det andra åt henne, wisade der, wände det på alla sidor, medan luten strömmade deraf och luften spred fig i luften och slog iung: frun i näsan. — Nej, frun lilla, swarade hon, den der kan jag icke wara belåten med. — Hwad säger yon? utbrast frun förtörnad; vet är ju den ypersta lutfisk som finnes i Stockholm; den sprattlade ännu, når jag lade den i lut! — Ja, det tror jag wäl, swarade jung: trun, jag bar ofta fett sådan der fisk ligga torr i högar på skeppsdbron, der hun dar och folf springa öfwer den; den har aldrig haft lif i fin lifstid. Cam JA san stR a j