Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1856, sida 3

och för den allmänna rörelsen tillgängli ge, intillpetss de såsom warande en tillgång, öfver hwars anwändande rifets näst sammantrådande ständer ega att förfoga, en. ligt de bestut, fom härom funna komma att fattas, blifwa för statena utgifter ers forderliga och fördenskull måfte ånyo mdragas. Meddelande eder detta till underdånig efterrättelse, befalle wi eder eder Gud Allsmäktig Nådeligen. Stockholms Slott den 29 Juli 1856. OSCAR. J. N. Gripenftedt. Den åtgärd, fom sålunda blifwit widtagen, an åter i rörelsen utsläppa en vel af ve mibioner, fom dels redan ligga strinlagda i statskontoret, dels äro at snart dit förwåänta, bör bidraga att i någon mån förbättra den trydta ällning Mvaroti wär penningemarknad sedan någon tid befunnit sig, och kan icke annat än winna allmänt bifall. Pa Hafwet. Längt från mitt hem och långt ifrån de fåra, Som ännu dwäljas der i ostörd frid, Mig blåo böljor öfwer djupet bära W till ett annat land en annan tid; Men ofta öfwer rymden tanken ilar Och hos de älskade i hemmet hwilar. ö Då solen höjer sig ur österwågor, Som dagens konung uti herrskarprakt, Och tläder himmel, kläder haf i lågor, Förkunnande för oss Allfadrens matt; Mot tjufets fålla rigtas mina blickar, Och med dess strålar hem jag hetsning kictar. När högre den på azurbanan stiger, Och dagens timmar ila raskt framåt, Jag tanffull fer på wågors tef, jan tiger, Men fånflan stundom ger fig luft i gråt: Ty mänga bilder swäfwa för mitt finne: Främst hemmet står deri — nu blott som minne. Hwad färqprakt der jag uti wester skådar. Af guld, af silfwer, purpur, rosenrödt: Jag känner wäl den synen, den bedådar, Att solen, efter dagens wandring trött, Bland dessa moln sig snart till hwila sänker: På mina älskade igen jag tänker. Snabbt dessa färger blekna och förswinna, Och denna fantasmagori tar slut. Ki hafwets dut nu lågor börja brirna, natten breder dunkia doket ut. Bland snöhwit skum på mörfölå böljors ; branter De gniftra, glänsa fåfom diamanter. Men när från hafwet jag mitt öga böjer Mot hwälfda domen, sijernrik, dunkelblä, Joland de smycken, jag deruppe röjer, Ir Carlawagnen härligast åndå. jag skådat den få mången gång i Norden, Den bringar mitt godnatt til fosterjorden —hn2R3 RvR or khamon Mala LL sv Mb —