Mor Gunilds Bibel. (Forts fr. föreg. N:o) En gång mårte han bafwa förtörnat swartalfwerne oc) de piskat bonom med nässlor; ty då Han waknade war har rödfläckig på kroppen och feber brände i band blod. Mor Gunild fade ftrart att det war elfeeld och att det kommit derför, att han hugait nigra grenar af stora asken, der de hafwa fina vanfar, fom det synes af ringarne i gräset. Benjamin mäste ligga stilla; men Mor Gus: nild smög fig ut och lade en liten blank silfwerpenning under trädet, för att fri föpa fin älskling. Det war Söndag och den blinda Erin wäntade deras besök. Benjamin war ej mycket sjuk, han lag med glada, tindrande ögon i sin säng och flätade en korg af wass. Då sade Mor Gunild: Jag tar Bibeln och mjölk-krukan och ror öfwer till (Elin; det är lugnt fom en spegel och ingen måg alld. Hon for — och blef fi wälkommen