Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1856, sida 3

tiger och tänker; han fan uträtta mycket han; nog finnes det dem, som prafa ändå i werlden; litet mer eller mindre snack betyder intet Gumman forstod sin Benjamin få wål och säg ingen främmande, som undrade på honom; derfore glömde bon ofta fu sorg oc säg gladt in i de klara, talande ögonen. Hyddan stod nåra hafwets sirand, od då formen hwen oc mwågoraa slogo mor land, war Beniamins lilla båt alltid färdig att ila till nödställdas råddniag, och ingen wir få rask oc modig att kampa mot böljorna, fom ban. Ofta, då det war lugnt och stilla, rodde han Mor Gunild öfwer sjön till fyrkan eiter tul den blinda Ehu t wifen. Han fiskade praftiga gäddor åt farmor och aborrar med korallröda fenor och silfwerglänsande själl, och skjöt benne stundom en hare med Swens gamla, rostiga bössa. Gunildo trodde att han förstod skogens bwiskning oc bäckens fort, ty han nickade sa menande och bekant åt dem. Det må wara med det bur det will, men nog berättade eforren honom lufiiga historier, då hav satte fig på toens lägta gren od betraftade den inslumrade gossen, fom log i sömnen. (Forts.)