Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1856, sida 3

. NA blef ensam, försträches för mig sjelf och war besluren på, att afsäga mig min Re Med detta beslut fyndade jag r löfsalen i byggningen, då — o för Fradlijn ögonblick: — då fån jan, burn Marte hwiskade med Rudolf pa trappan, buru hon räckte bonom handen, då han skulle ut på jagt. Alla swarisenkans furier, rascriet, gännden gervo med fina glödande klor i min stormiga sjal och ing hvor en forskracklig ed att utföra mitt beslut. Jag tillställde en nor jagi. Midt under jägarlifwets glada, muntra fröjder skule röfwaren of mitt lifs glädje utlemnas åt döden. Sällskapet war tale vift, allt gladt, oh jag den upprymdaste af alla; min hämndsjuka, öfwertygelsen att na wara wiss vå mitt offer, tvåflas ffor starkt win, fom jag hade tömt uti mig före utbrottet till jagten, hade legs rat mitt siane till den wildaste munter het. Wi hade genomdrifwit några fe niga trukter, nu fommo wi snart in i skogen till det ställe, der Rudolf skulle förblöda för mitt dödande skott. (Fortf.)