jande och ljungbränning skola wara för bjudne wid böter från 50 till 500 rdr å egen och dubbelt å annans mark; — get. ter få ej i skog till betning utsläppas wid böter af 1 ror för hwart kreatur; — fos nungens befallningshafwande skall ega att, efter undersökning och afgifwet vttrande af faffunnige mån och önverjäg mästaren i Länet, wid vite förbjuda skogsafwerfning annat ån till hemmanets Ds undgångliga behof, der skogen befinnes, utan ändamål af odling sfktöflas och förs ödas, samt derest fådant ej hjelper, ställa skogen på wiss tid under särskild uppsigt, på egarens bekostnad; — der, i följd af särskilda förhållanden, skogens nedfsällande skulle lända till men för klimatet eller wertligheten, eller medföra fara för jords eller bergras, eller annan wåda, skall fame ma auktoritet ega att, sedån jordeqaren, öfwerjägmästaren och hushålningsfåflffas pet blifwit förde, medelst förbud fridlysa skogen från all afwerkning annorlunda än efter skogsbetjeningend anwisning; — e mot skogselds föranledande af omwårde samhet samt för dess släckning äro sträångare bestämmelser föreslagna; — till grepp och åwerkan i skog skall anses får som stöld eller snatteri (dock belägges den fom å annans mark olofligen tager torf, näfwer, löf, bast, windfälle, ris, gren else ler annat sådant, fom ej till bruk uppe hugget och beredt är, endast med böter, motswarande twå gånger wårdet). — En hwar torde inse, att dessa grundsatfers införande i lagstiftningen wore önstwårdt för hela landet, äfwensom att de inffråntks ningar, hwilka den enskildte slogsegaren för det gemensammas båsta måste enligt dem underkasta sig, ingalunda böra anses för ingrepp i friheten att draga nytta af fin egendom, utan endast för egen tygel på sjelfswäldet att för fig och efterfommande förftöra den.