på begge. Med det sötaste lernde, met en blick, i hwilken jag fig hela styrkan af hennes kärlek till den sköna ynglingen, räckte hon honom handen, fom han med all wärme tryckte till sitt hjerta och fer dan kysste. Mitt blod kokade, jag dar. rade af raseri, men jag hade kraft nog att afwakta en öfwertygande momang af otrohet och min olycka. Rudolf tog tog en bok ur fickan och föreläste. Jag funde höra hwarje ord, men mitt sinne war för uppretadt, för att wilja höra, yhwad de läste. Det måste hafwa warit en ganska rörande historia, ty Maria gret bittert och Rudolf läste med fuktiga ögon och darrande stäunma. Den då Marie hastigt grep Rudolfs hand oc tryckte honom tid fin barm, då hon när stan ropande, fade: Ack hwarföre måfe detta hjertan ännu få länge tiga? hwars före wågar det ide tala högt och göra twå känslofulla själar fullkomligt lyckliga? Då hon nu lutade sig öfwer Rudolf och de omfamnade hwarandra, då blef jag icke längre mäktig min besinning; raskt lade jag an, raskt tryckte jag af, men — bössan klickade. Jag skar tänderna af förargelse; de suto i en sådan ställning,