Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1856, sida 3

D ma om, då jag fällde de första glädjetärarne vå detta älskliga baras hufwud, att jag snart skulle se det borttyna, dö, en längsam, qwalfull död! Stilla, HAubiguy Han jofwer; hang bufwud har nedsjunkit på mitt ni Rej, fade barnet swagt, jag sofwer ide, jag lossnar på papvas röst Det är utmattning! Gud! Gud! Af mattighet låter han sitt hufwud sjunka! utropade grefwen, och liksom i förtwif lan tog han sin son på sina armar och med raseri i blicken störtade han till Faber: Betrafta detta barn och om ni har mensklig känsla få bör min bön ännu år det för sent; skicka yonom bort från fästningen! Det är icke möjligt, swarade Faber, beslutsamt undertryckande fin rörelse; jag will med glädje till det pttersta dela min föda med honom, herr grefwe; men ine gen lefwande själ lemnar fästningen. Jag är i yög grad answarig, och soldaternas, mina barns, eländiga tillsjänd, stulle wäl annars först främsl, twinga mig att bryta en ed, fom Rastadter-kongressen få litet skyndar att understödja. Min pligt, grefwe år hård: jag fan ej bewilja er bön, (Forts.