Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1856, sida 3

wer ctt dröjsmål, som qwarhöll honom på gränsen till hans fädernesland, trös stade fig dAubigno doc med hoppet. att den då redan bestämda kongressen i Ra sladt skulle antaga fig hans sak. Han war ju af Directorium återkallad jråän sin friwilliga landsflykt, och äterinsatt i embeten och wärdigheter, till hwilka han före revolutionen, genom fin bord och fina talanger hade uppstigit. Men hwad som kanske hos andra förökat hoppet, uppfollde den erfarne BAubigny3 hjerra med ängest och förskräckelse. Enfranjysk blodadshår nalkades fästningen, och förrädernes klena tillstånd i förening med kommendantens fasta beslutsamhet, kom honom att frukta det wärsta för maka och barn. Snart öfwertygade honom rationernas minskning att den största nöd war att befara. Förgäfwes kämpade ännu hans stolthet och en gnista af hopp mot den mörka aning, som wille intaga hans själ: han twang sig ändtligen att bedja öfwerste Faber, att under fäfer hets effort sända hans fru och fon till Coblenz. Men fruktlösa woro hans böner: Faber hade ej känsla för annat än fin pligt. Edra fransyska damer, fade