Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1856, sida 2

bon bad Herrans bön efter den lilla. mIWWårt dagliga bröd gif of i dadl hwiskade den lillo Märtha widare; för åldrarne sägo gråtande mot himlen och instämde i bönen. Dy förlåt of wåra skulder, såsom oc wi förläte dem oss skyldige äro. Od inled oss ide i freRetje, bad den lilla innerligt; fadren föll på snå wid sidan af fin bustru framför sängen oc wred fina händer Utan fråls of ifrån ondo! Amen! Amen! slutade Martin och Sibolla bö nen, under det flora tårar rullade nedåt bang finder. Men den lila Märtha smålog mildt i sömnen och andedrägten, som uppsteg frän hennes bröst. war det enda, fom kunde höras i den djupa fill bet, fom hwilade öfwer hyddan. — Her: ren har talat genom barnets mun, — begynte Martin strart efter försagd, — jag will icke syrda, då han har wisat mig ett under, utan bemöda mig att funna bära mitt kors sasom hittills; wi hafwa en engel omlring of, fom skall beskydda of! men hwarifrån har den lilla henna stöna bön? Jag kånde den icke, och du har wisst haft möda wid att lära