Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1856, sida 3

stru och mitt barn som en rätiskaffens man, att jag ide fall förunna mig annat ån lifwets noödtorft od att jag skall bedja oc instifta mässor för arma fjälar, blott jag ej får upplefwa wmanåran, blott mitt barn ide fal förgas i elande, den stackars lilla warelfer, fom jig ar pligtig att för ferja, och derföre må der war ra få, jag fan ej yjelpa mig fram an norlunda! Wåldsamt sprang han upp och smög sig safta nästan fapptade bort mot tammarcn; den blirtrande yxan i hang hand älerkaft ade nattlampans dystra sken i;enom flugan. Sibyola suckade fmårte samt. Martin måste gå förbi fia lila dotters fång. Der låg barnet med rosenröda finder; ostyldigt smäleende, fom om fri dens engel tillhwiskode dess själ en ljuf dröm. Sorgtös tillförsigt ywilade öfwer den fina lilla warelsen, öfwer hwilken den onde anden ingen magt hade. (Forts.)