Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1856, sida 3

de icke ordet på din tunga, då du ut talade det för en sädan ryelig gerniang? Gud ste lof! wägar du säga, når du will lönnmörda en menniska? Gud ske lof! är det rop, med. hwilfet Heruder och serapher prisa skaparens perriighet, utan dwars wilja ingen sparf faller ifrån tas fet, intet bår från wåra hufwuden, och du ryser ide öfwer den Budsbefpottelfen, att prisa Gud när han ide låter fin åffa falla på ditt taf, under hwilket du will begå ett brodermord på din life, på Guds egen afbild! Sannerligen, fanners ligen säger jag dig — — — — Tyst wansinniga qwinna! — Hwiskade Martin, i det han grep sin hustru om halsen för att klämma den samman så, att hon ej kunde frambringa något ljud, och kastade henne derefter andlös bort i en wrå: — intill denna timma, — munlade han, — intill detta ögons blick har jag bewarat mitt samwete för onda gerningar; hela är igenom fördrog jag nöd och elände och fann mig deruti i det hopp, att det dot en gång skulle blifwa bättre; men jag swär också på, att denna förbrytelse skall blifwa min endaste, att jag skall förja för min bu: