Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1856, sida 2

len i en fyrspänd wagn med jägare och förridare och guldbroderade lafejer Oms fring digY . . . Jag är en faderlös, oc ödet har genom nåd och elände fringfastat mig i sorg och elände; ingen själ befymrade fig om att lära mig frälsarens ord eder andra nyttiga lärdomar, jag uppwärte fom det gröna trädet i skogen — — — — Det aid mig ide en härsmån bättre, — afbröt Martin henne barmfull. — Men dock, — fortfor Sibylla, dock vet jag, att urgjutet blod ropar till hims len om hämd, och att der är ett bud, fom säger: — Du skall ide dräpa. — Den resande, du har i sigte, kom utmat. tad och trött till wär dörr och funde ide fläpa langre fina medtagna lemmar; medlidsam bjöd jag honom fliga in, och aldrig skulle det funna förlätas, om når got ondt wederfors honom. Dessutom kan han, då han är en rik man, icke fordra en kärleksbewisning för intet, och de par skilling han friwilligt gifwer, fola gagna dig mera, än de blodspenningar, som du tager frän hans lik. — Dä skulle jag wara en narr, om jag låt mig ätnöjas med skillingar, när