Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1856, sida 2

det straxt i ögonen, och fag kan icke blifwa det qwitt. Wi må — — — — Wäl icke flå honom ibjel, man? — ropade Sibylla, i det bon blef blef fom ett lit och fid en rysning genom hela fin fropp; ty Mariins pantomin kunde ide missförstäs. — Martin! Martin! bäll dina tankar rena från blod, få framt det skall gå dig wäl i himlen och på jorden! — Gå mig wäl, — swarade den uppe hetsade med wildt löje och gaf fin Hur stru tecken utt tiga, — kallar du det att gå en wäl, når man sju dagar i weckan ej har det, hwarmed man kan siilla sin bunger, när man ej eger så mycket som en sten att luta sitt hufwud elll, och ide en gång är saker på, om man nästa morgon blir utwräkt på gatan ar polis: betjenter och med hustru och barn siörtas i förderfwet? Der fan wäl wara rit stönt i himlen, men wägen dit är få swär att gå, att tusende wackla oc falla; och jag stall säkerligen ide blifwa den fifte, fom sädant wederfares. — Olpcklige! — suckade den ängsliga hustrun, — hwad är det wil för oförståndiga tankar! Will du fara til him: