Barnets Bön. (ÖSfwerjätining af O. J. H.) Martin reste fig uvp från kafelugnsbänken, vå hwilfen ban hade sutiit i en fom bet son:es half sömn, oh aid bort mot sia husteau, fom fött sammanböjd på on pal i fönsterfärdjur:ingen, och tor fade fisa färgrä:na ögon Ince för. 42:. Förundrad säg hon, att han lade fingern vå munnen, ech uppråtade I so:n om han bade haft något hemligt att meddela : a, Öv så Ma rit oe file. — Det dlir då intet annat ofrigt för oss. — vwiskade mannen, i hwårs ar sigte man tyvlit kunde läsa, att ban tufwade öfwer ett ondt beslur; — huru mycket jag än tanker och geudeiar, är det bod det enda mediet för wår rädd: ning. Har du, — fortfor han, under det San ännu mer såntte rösten, — har du bemärkt det tunga penniagebälte, som ben främmande, wi herdergera. bär oms tring Ufioet? Har du? ... Mig stack