och afgrundens andar. Men hon lät fig ej förtröttas, utan bad natt oh dag; — och se! bärunder äterkommo smäningom alla böner i hennes minne. Det war englarnas första seger. Och hon kände buru i hennes själ wäcktes förströstan till guds oändliga barmheriigbet, och på samma gång den himmelska frid, fom öfwergär all jordisk glädje. Hon bad fin fjälaförjare, att genom guds heliga ord oc försoningslärans fraft, göra hennes änger ännu mera innerlig och lefwande. Hon hoppades lifwäl intet af fin egen förtjenst, utan endast af den kärleksrika försonarens, af hwars nattward hon nu önskade bli delaktig. Sedan denna heliga förrättning war slutad, bad hon att få fe sina styfbarn, äfwensom fina egna barn. Då inträdde de twenne smä flickorne, swartklädda, med hwita kragar och remsor, med bleka och allwarliga anleten. Hon war nu lugn och lade deras små händer i sina. Det är jag, fade hon med swag röst, fom är orsaken till den sorgdrägt 3 bären; det år jag, fom skiljt eder från er fars hulda omwårdnad, fom gjort er för andra gången moderlösa och förbitt