Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1856, sida 3

marpiga, och i min mån söka bidraga att wärda och efterse både mina fyffon och hennes barn. Såg benre att jag afsäger mig alla anspråk på sälsskapslifwets nöjen; att jag afstår ifrån att följa med då pappa och hon äro borta och att jag äfwen will undwika att synae, då främmande defoka oss eller åro bjudna. Jag begär endast att min goda far någon gång, som förr, då ingen märker det, kallar mig sin älskade Amalia och liter mig erfara fin ömhet. Nefa mig ej ant uppfylla denna bön; den blir kanske annars den fista. Men om den äfwen ide stulle funna uppfyllag, få ffall jag ändock aldrig, förrän med mitt lif, upphör att wara min älskade pappas ömt tillgifna och lydiga dotter, Ä Amalia. Ofwersten läste med djup rörelse detta bref, och meddelade det sedan åt sin hustru, 9warefter han bad henne på det ömmaste att uppfylla hans Amalias önskan. (Forts)