fen redan längesedan war utdödt, utom till en bedagad mopys och nägra kattor, och fom, i en aflägsen landibyggd, tills bragte ett lif, skiljdt ifrän nåästan alt umgänge. Hon förmådde ej mera åter. falla i fin hägkomst ungdomens känslor och tankar; hon hatade alle buller och språng, få att barnen måse i hennes närwaro hkjom smyga fig fram med sagta steg. Hon war för öfrigt känd såsom ett gudfrultigt fruntimmer; men hennes gudsfruktan bar sparsamma frukter; ty den war en död bokstaf, utan kristlig anda och lif ... De stackars barnens fällning war får ledes snarare sämre än bättre; ty de bugnades ätminslone förut af en öm faders kärlek, hwilken få ofta godtgjorde styfmoderns likgiltighet och härdhet. Nu fände de aldrig sina kinder smekas af en yuld oc älskande dand. Den gamla frös fen hade hardt nära låtit päskina, att glädjen war en fynd, och en glädjetom ungdom framställer likwäl en af lifwets sorgligaste taflor; ty ungdom oc glädje äro, enligt naturens ordning, syskon, fom alltid böra trifwas tillsammans. Amalia war nu 16 år gammal: en