Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1856, sida 3

tyr, salig Job, bar öfwerssen sitt äktenffapg-forg, och förmådde äfwen qwäfwi de suckar, som jemförelsen med hans förra dustru, afpressade hans hierta; men hwad som mest smärtade honom, war den kärlekslöshet, som styfmodern, kort efter äktenskapet, wisade hans och hans oförgätliga Hulda? barn, Sedan öfwerstinnan några är derefter wälsignades med egna barn, öfwergick denna liknöjdhet emot styfbarnen til en känsla fom nära gränsade till hat, framalstradt och öfadt jemwäl genom afund deröfe wer, att styfbarnen äfwen ågde ett an senligt mödernearf att wåata. Den åldsta af dessa barn, Amalia, war en utmärkt wader flicka, och utmedlas de redan wid 10 års älder owanliga musikaliska anlag. Men dessa anlag ökade ännu mera styfmoderns bitterhet emot henne, emedan det innedure ett ökadt företräde framför hennes egna barn. Då Amalia öfwade sig med fång eller fortepiano-spelning, fit siyfmodern shraxt hufvudwerk af det wälsignade klinket eller skrälet, fom Hon behagade Uttryca fig. (Forts.)