Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1856, sida 3

tillfredsställande, afund och beundran. Så länge smekmänaderne warade, ansåg öfwersten för en lycka att funna uppe fylla fin wackra frus önskningar, och han fåg alla hennes fosisamma infall, och hennes begär efter nöjen, genom Ffärles kens synglas, der allt wisar fig i guld och rosenrödt. Men slutligen kunde öf. wersten ej dölja för sig, att han sjelf war det föremål, fom öfwerstinnan ens dast i sisla rummet önstade behaga. Hans efterlätenhet, att i allt efterfomma sin hustrus önskningar, hade smäningom tillegnat denna ett wälde, fom hon be flöt, att ej gifwa tillbaka. Det är få angenämt, att funna göra fin vilja gål: lande, och då hon, genom läsning af romaner från chevaleriets tider, hwilka bon företrädeswis älskade, inhemtat att en riddare, den tiden, kunge göra en promenad barfota till den lheliga graf wmwen oc tillbaka igen, för en enda kyf af fin älskarinna, tydte bon att det ej war för mycket om hennes man äfwer gick några onödiga steg för hennes skull helst då han derwid. sick begagna bård: stöflor och galoscher. Med ett tålamod fom stulle hedrat tälamodets största mar