Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1856, sida 3

uppgaf höga rov. Men hwem skulle före söka att måla detta pinsamma uppträde? Snart öfwergick han från fin högljudda sorg till en djup nedslagenhet. Han förs blef hela dagen sittande wid den dödas säng, i en djupt begrundande ställning, och afbröt endast fin tystnad, för att hwiska: — Det är jag, som tagit lifwet af henne! Utan mitt olycksaliga sträfwande efter funskap om det öfwernaturliga stulle hon lefwa ännu. Ol det är jag, fom mördat henne! Benedetta! Benedetta, kan du förlåta mig? Då aftonen fom oc han fann fig nödsakad att öfwergifwa dessa fåra qwarlefwor, betraktade han med öm andakt sin fästmös bleka anlete och aflägsnade sig, sägande: — Ad, ja! du hade rått, min stackars älskwärda Benedetta; åtminstone skola wi älska hwarandra der uppe, ty mitt hjerta skall förblifwa slutet för all kärlek på jorden! Ä Några månader derefter hörde refan: de, fom öfwerworo gudstiensten i Sant: Mareus klostret, en karlröst sjunga Mis serere eller De Profundis med em få