Han har upplyft handen att på solken i drabba, Men Hans fadersband år ide nor all flå. Och Hans Son ånnu för fina bröder beder; Derför så oändligt är Hans tålamod, Gcnom både nöd och lindring han of leder, Om ess bjuder nu till än en Pingstfest god. O, j foili i själar! lären fatta detta, Låren er förstå, hwad eter frid tillhör! Hören upp, att fött till arm åt eder sätta; Sen, att det är fynd, som eder jemmer gör! Sen, att Hjelten, Menniskones Son år fommen, Att befegra fondens magt med Andans swård; Men för dem, fom Honom gäcka, stundar domen, Och har ren begynt utöfwer otrons werld. I i . . e: .— Hun än må hända, Kristi rike blifwer Åndans Pingstefläktar blåfa bland of än! Näraliden warar ån: Gurss sullher gifwer Fröjdefulla skördar ån för himmelen. En oräknelig, en härlig, himmelsk skara Stall wid ffördestunden in i friden gå; Måtte du, o fjäll oc en ibland dem wara Matte du, o folk! bland vem en krona få — — — — —