Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1856, sida 4

Att det bringar fram Pen nya aret ent H. Låta wi ännu Guds finger oss förllara, Genom häfterna, Hand Ir ba ri spårs M Stönja wi ännu, wid ordts amma ilara, oe Hur, bland eld och blod och Ned ram Han gå 2 ia Menskan blifwit skapad ati pen sbede o Honom älsla, lyda, som ang fåtta trut; Men af hegmod blefvo hennes Löften 2 vina, 2 Då hon wille sjelfwiskt mäta sig med Gud. O9 då mer och mera, trots hans löften — ömma, Ä a sma barnen irrade ifrån Hans famn, dSille masken of fin wanmakt sig berömma, örn Babelstornet I filt eget namn. I H — 2 De förmätna hopar gjorde saf gemensam, LR: n det majestät, som will befalla ensam, Au med ler och tegel bäga hlalen nå; Såg med helig wrede och föraft derpå. K Tuugomälen Han förbiltrade, förströdde Deras hop, oc) brände deras werk till grus! Men åt honom warda folf af ondan födde, ( Såsom dagg, wid morgenradnan af e Hand ljud. 5 S Stelta hednariken, wattenbubblor life, Sprungo fråm, alltfort, med stora dåd ö och ord; Tills det tio-höfdare, jernhårda rike, : Ken, sig trodde fast besitta denna jord. tlMen i Bethlehem vå låg, i krnbban ringa, Ronungarnes Konung, lill de sioltas fall; Han war jtenen, fom al werlden skulle twinga, Och I ewig tid Hans rike blifva skallFridsförsten war, i sanning; ty l 1 han fällde ir Åeder honom, fom aft twedrägts upvhof år. . DH an tillintetgjorde syndens stuld och wålde, 5 Som of skilt från Gud, och ståds oss te sondrat hår. 5. Och då Han i höjden segrande urpfarit, Sånde Han sin helga färläks-ande ned, Ait förena det, fom splittrad dt hade warit, Och bådade hjertan himmelrikets ired. Broderhatet, Cams hemska wåld mot Abel, Smålte afszden kärlek fom för brödren döt; Löst blef den förbistring, fom begont i Babel, Då, wid Pingsten, Andans nya språk blef födt, Och Guds kärleksuppsåt, att of återföra, Bringades till skilda folk, med faligt ljud; Herden till en enig hjord oss skulle göra, ND bes er, Ore Its da om Till sin återköpta, ewigt sälla brud. 01: lif Ja, det wårer än, allifort, Fridsförstens ;ter rike, (fler I Och wi bedje, att till of Det komma må: gå. Men hwad sker bland oss? Wi än förs bundet swike, oda I Och i egen kraft på egna wågar gå. ite I Sn bland of mång tufen Babel byggde blifwit, itne Tills utaf hans hand de plötsligt nedecslås som Ty en hwar plantering som ej Fadrer duts gifwit, am. I Skall med roten uppryckt warda och för gås Was DanKunskap, rikdom, makt och alla srillet ippgåfwor and. Herren strör åt menskan med en ymni ung, hand; cers Hur han låter upp naturens dolda håfvo far-För dess flit och forstning genom haf oc