Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1856, sida 2

det af din tillgifwenhet. Ty jag älskar dig med en oandlig kårlek, jag har sagt dig der, jag älskar dig — fom fannimne gea. — Jcke mer? — Mej, men lika högt. För att upp söfa sanningen, lemnar jag hela min siäl; åt dig lemnar jag hela mit hjerta. — Odeladt? — Och utan förbchall. Michel Mercati tnäböjde på en renhud, lutade hufwudet i sin wackra aiskarinnas knå och började i allt lugn att fundera, under der hon betraktode hor nom med tårade ögon, fulla af Ömhet och oro. Sålunda förblefwo de temligen länge, utan att såga nagonting mer. Den djus paste tyftuad omgaf dem. Men under fönuret hördes ballavsfängaren emellanat sjunga sin wisa. Benedetta började att ocksä finna den naitliga sangarens tyardighet besynnerlig. — Michel, frågade bon, hwillet före mål sysselsätter nu din tanle? — Jag tänker på, att jag aldrig skall funna njuta af en lugn lycka, Benedetta, få långe jag icke blir befriad ifrån denna