Den hwite Ryttaren. (Af Arhonse Ducheone. (Foris: fr. föreg. N:o) , fan swår dig der, mi ljufva madonna. Min ouppboriiga tens fe, min ifrigaste önskan, min hogsla åre lyfinad är att slutligen lära känna, om själen är odedlin. Jag skall icke funna lefwa länge i owissdeten! S:undom tror jag; men till min olocka säger jag oftare till mig sielf: Ack! der är fanffe endast en förhoppning, ywaraf man bildat en tro, ett moralisit bebof, yvaraf menni (forna vå böft gjort en reliniös dogm. Wet du wäl, min älskade, art jag skulle wilia gifva den bästa hälfften of mitt (if, för att få tillbringa den andra fri från detta grymma toifwel, iom föndere sliter min själ, likasom gamen gnagde på Promethei lefwer! — Hälften af ditt Kf! Michel, du skulle wäl också gifwa den, som älskar — — Rb! nej, min wän: offret af min ömftiga tillwaro skulle wara mindre, än — Den enda