Norrländska Korrespondenten – 10 maj 1856, sida 2

— Tror du, Mortha, tror du? Mätte du såga sannt! Jag skulle få ett stort bekymmer häfwet. Lat äss gå få nära förbi honom, som möjligt. — Men ni kommer mig att rysa, sijnora; eller gör ni er en grym lek med att få plåga mig. Han emuriad att före folja oss, och han will ät wart lif — — Men, min gud, Martha, om bvem talar du? — Hå! om den der fördömda balkade sångaren. Än ni? — Jag? om min Mercati. Har jag wil ögon att fe någon annan! — 3 detsamma skingrades molnet, som skymde månan, och ett swagt fen föll på den okände. Den unza slickan fortsatte fin gång och drog fin följestas gerska med fig. Wid ljudet af deras steg wände mannen sig wärdslöst om. — Mercati! utropade den unga slickan. Det är han! Det är min Michel! — Wid mitt skyddeyelgon! Benedetta, jag wäntade mig ide att träffa dig på Caraja-bryggan! — Det är sannt, det är icke der, som jag stämde möte med dig, Michel; och