Norrländska Korrespondenten – 10 maj 1856, sida 2

— Gud beskydde er, signora. Den unga flickan wände tilldaka bem, mumiande för sig sjelf: Det är befyne nerligt! Lyockligtwis såg ide den gamla, att en lyssnare, sittande på en afwisare midt emot Mercatis doning, icke hade jörlorat en enda stafwelje af detta korta samtal. Med hwuken andaft skulle don icke hafwa äkallat alla bade manliga och qwinliga bhelgon i paradiset, om Hon fint isen den natilige sängaren! J stallet att gå samma wäg hem, följde de begge fruntimren floden. De ännade gå ofwer Caraja broggan då de i en hast blefwo warse en fart, som stod raf, orörlig som en Apollo af marmor, med ögonen lyftade mot himlen, der stjernorna började blänka. De hade res dan uppehällit fig för länge, att hafwa tid att wända om. Fastän de woro nöds sakade att gå öfwer denna bro, staonade de begge på en gång, ledda af twenne motsatta känslor. — Divina madona! sade Duegman safta, är det inte han? — J sanning, swarade signoran, han har hans wärt och drägt. — Jog år saäker, att det år han.