Bröderne. En gubbe flådd i en praktig fidennatts rockf, sart tillbakalutad i en ländstol för ett par decenmer sedan I ec slönt rum på Furudals gods. Hans ansigte war blekt, de hwinanla händerna magra och darrande, en trogen bild af det döende: öfwerflödet, den utmattade njutningen, det wafnande samwetet. Det war den rife Grefwe GS, fordom en hofwets glansplunkt oh umgängscirklarnes före tjusning, dan, iom genom sitt sniile wunnit så mycken beundran och genom sitt sätt att wara få mängen skönhets får lek. Men åldern Hade kommit, och med den sjukdomen, oc med sjukdomen efterranfan, Det ögonblick, i bwilket wi nu ie bonom, är redozörelsens, år den AunDen, då den döende mannen låter bilders na of fit förflutna Tf skymia fördi fia; men de sonas nu klart; de wisa sij nu i fina rätta färger, ty ewigheteas sol, bwars morgonrodnad stiger ur grafwen, fastar fina strälar in i de förflutnas mör: fer. Greswens ansigtofärg förrådde en