Norrländska Korrespondenten – 23 april 1856, sida 3

0003 AA:::: : Steg hördes i trappan; det war wår den; de twenne dagarne woro förlidne. Johanna reste fig tigande upp och pefade på gubben, fom nyss eflidit. Decfe karlar drogo fig wördnadsfullt tillbaka; döden har en wärdighet, fom ingen må gar trotfa! — J morgon, säledes, fade wärden med låg röjt; ev flyttning blir icke längfam Johanna följde lifbåren ända till fyrkogärden; och då den hederlige gubbens lik blifwit äterlemnadt åt jorden, knaföll hor på grafwen och qwarblef der bed jande. Aftonen fom; bon mäge gå dere ifrän; förgäfwes bad hon att få blifwa qwar hos fin farbrors sioft. Hon blef twungen att aflägsna fia. Hwart skulle bon gå, stackars flicka? Hon återwände till staden och gick omkring gatorna utan något målz hon förtärdes af en brinnans de feber. Kanste, fade hon, skola de lycklige i werlden hafwa medlidande med mig! — Wen, oskicklig att tigga, blef hon stäende orörlig emot en mur, med ögonen stirrande vå den förbigående foltmassan, utan att fe ben. Unga farlar, fom gingo förbi, gadnade framför henne och betraktade henne oblygt; derpå närmade fig en af dem, Johanna äterwäcktes håraf till besinning, och slydde hastigt; hon sprang länge.