Norrländska Korrespondenten – 23 april 1856, sida 3

de. Hastigt öppnade han ögonen oc sträckte armen efter sitt kors. Johanna skyndade att gifwa honom det. Han tog det och säg sorgsen derpä. — Det är allt, bwad jag äger, sade han till Johanna; jag gifwer dig det; förwara det alltid — der wid ditt hjerta. Må det påminna dig din stackars gamle farbror! — Af! Johanna, låt ett ord af dig förljufwa bitterheten af min fifta stund! Swårj mig här, wid din fader, fom dog fåfom en helig martyr; swärj mig på detta mördade fors, att du altid stall bibehälla dig ren; och att ingen owärdig handling skall befläcka det nomn, du bär! — — O! min farbror, min far, jag swär det, fade Johanna, hwars röst qwäfdes af snyftningar; er dotter skall förstå att dö, heldre än att lefwa wanhedrad. — Tack, sade den gamle. Min bror, jag har uppfyllt mitt äliggande ända till slut. Jopanna, din Hand! mitt fors! — min kejsare! — min dotter! — farwäl! Jag är således ensom att lida, utropade Johanna; o, min gud! beskydda mig!